Intressant ämne!
Jag vet att jag i början av min karriär som DC-ägare läste mycket om den magiska 18-månadersgränsen.
Att man kunde vänta sej att man innan hunden blev 18 månader gick friktionsfritt med det mesta men sedan var det slut på att gå till hundparken och släppa jycken lös.
Tydligen är det rätt vanligt att DC:s "vaknar" vid den åldern, oavsett hur lugna dom varit innan.
Jag hade ju Zombie som första hund och avskrev det där snacket som nonsens då han varit en jävligt vass hund sedan ung valp.
Han började lyfta på benet vid 6 månaders ålder och blev könsagressiv innan han var 1 år. Han har visat tydlig vakt redan sen väldigt tidig ålder med.
Men så skaffade jag då Kiwi. Hunden som gick ihop med ALLT oavsett kön och storlek, aldrig skulle morrat mot en människa, knappt hade nån vakt i sej utan mest lallade runt och var lite orolig för det mesta läskigt i sin omgivning.
Det ser man om inte annat på hennes MH vid 13 månaders ålder, hon var harig som tusan.
Men så blir blir hon runt 2 år och helt plötsligt som med en jävla fingerknäppning vaknar hon till liv!
Helt plötsligt blir hon dominant, har väldigt svårt att tolerera andra tikar. Blev en konstapel som ska tukta och säga till andra hundar som larvar sej i hennes närhet.
Om en hund hade flygigt på henne innan denna ålder tror jag hon hade lagt sej ner och visat magen, men numer svarar hon upp med varenda tum i kroppen.
Hon har också blivit betydligt mycker mer självsäker och vaktig på många sätt och vis, både mot folk och fä.
På ett väldigt lätthanterat sätt då kan väl påpekas, jag tycker inte alls att hon blivit FÖR mycket utan snarare är hon den DC som jag kanske tyckte att jag saknade lite i henne som unghund.
Äntligen behöver jag inte vara orolig då jag går nattpromenader i förorten
Hem 
